Årets Julklapp

Jag kan
utan tvekan säga att de senaste veckor, för att inte säga månader, har varit
väldigt prövande för mig. Jag har fått finna mig i händelser som jag inte kunde
styra över, men vars utgång hade avgörande effekt på min vardag. Det enda jag
kunnat göra var att sträva efter att hålla mig själv i balans. Detta har
verkligen inte varit det lättaste eftersom det kändes som att allting, både
inom mig och runt omkring mig, har virvlat och snurrat med rasande fart.
Det verkar
dock som att det värsta har blåst över och att jag har lyckats rida ut även den
här stormen…
Jag skulle
därför vilja återuppta mitt bloggande med en annan persons blogginlägg.
Inlägget kommer från Madde Vall och har lagts upp igår på hennes blogg. Jag
vill passa på och TACKA Madde för det här inlägget. Det har blivit min favorit Julklapp i år.
I mitt
nästa inlägg kommer jag kommentera textens innehåll och tema, men just nu vill
jag bara njuta, mysa och vara stolt.
                                  ”Det där med respekt”
                          
 ”Männen på var sin sida om mig står bakom kunskapen och
framgångarna i Halmstad Muaythai. Benny med sitt stora hjärta och sitt öga för
thaiboxning (sedan 12 år tillbaka då han startade föreningen), och Igor (som
sidekick sedan 2 år tillbaka) med sin fantastiska förmåga att bygga upp oss
mentalt och göra oss tuffa när det är som tuffast. Det sistnämnda har jag
skrivit lite om tidigare. Hur vi skapar otrygga situationer på träning för att lära
oss hantera dom (eller snarare hantera oss själva), så att vi i matcher inte
behöver oroa oss för att hamna där och inte veta hur vi ska reda ut det. Ofta
gör vi övningarna ännu värre på träning, tex genom att köra
dubbelt så långa ronder eller mot flera motståndare som byts ut och hela
tiden är pigga och återhämtade, medans man själv kämpar med att hålla sig
levande. Överlever man dessa passen (vilket alla gjort hittills) är tanken att
det ska kännas som a piece of cake att gå upp i ringen. Man vet att man orkarfysiskt,
eftersom vi tränat med både högre tempo och under längre tid än vad ronderna
normalt är. Man vet att man pallar psykiskt, eftersom man på
träningen fått stångas med flera stycken motståndare – på matchdagen står där
bara en på andra sidan ringen. En enda liten stackare.
Redskapet vi får för att klura oss ur dessa situationer
stavas andning. Med andningen håller vi oss närvarande, är vi
närvarande kan vi koncentrera oss på rätt saker. Med fokus och avspänd
effektivitet kommer timing och explosivitet. Och alla vet väl vi det här laget
att det är de slagen/sparkarna man inte hinner uppfatta som är farliga. Detta
må låta självklart och att träna på att andas må låta löjligt. Om inte annat
jävligt ocoolt, speciellt för tuffa fighters med mycket tatueringar. Men när
man upplevt känslan och skillnaden bryr man sig inte ett dugg om
häftigthetsstämpel på metoden. Hade Igor bett mig dansa små grodorna på vägen
upp till ringen hade jag gjort det. Bara jag fått behålla tryggheten och
förmågan att kunna kontrollera mig själv. När det väl gäller.
Förutom ovanstående har Igor fått mig att tänka över en sak
till. Attityden och respekten gentemot sina motståndare (och andra klubbar). Vi
i vår klubb strävar efter att bli bäst och vinna våra matcher. Såklart. Men det
betyder inte att man inte kan ge andra cred för det dom är bra på. Eller att
man inte kan heja, lyckoönska eller faktiskt gratulera sina motståndare (även
när man förlorat). För, för de uppoffringarna och den stake som krävs för att
faktiskt gå upp i ringen – förtjänar alla respekt. Förut ville jag inte prata
med eller ens heja på mina motståndare. Jag ville helst hata dom. Och gärna
hitta på grejer för mig själv om att dom var dumma i huvvet och annat bängt. Denna
onödiga ilska. På senare tid har jag lärt mig lite om ilskan och vad den stått
för. Ilska är förklädd rädsla (i mitt fall rädsla för att misslyckas). Fokus är
mod. Med Igors handledning har jag tränat på det där med att fokusera. Med det
kommer trygghet. Med tryggheten kommer en och annan självinsikt. Och ett lugn
(jävligt välkommet, förövrigt). Helt plötsligt tycker jag om mina
motståndare och jag tycker dessutom om att tycka om dom. Samtidigt som jag
aldrig kännt mig farligare i ringen än vad jag känner mig nu.
 Vårt
mål är att vara tuffa i ringen men respektfulla och sjyssta utanför ringen. Ett
rätt bra nyårslöfte, eller vad tycker du? ”