Bortom fruktan

Vintergatan

 

Vi hatar det som skrämmer oss och det (och dem) som vi upplever hotar vår säkerhet och trygghet. Allt som känns som hot mot det invanda och välkända ger orsak till fruktan. På det sättet hänger hat och rädsla ihop. Grunden för vårt hat är alltid fruktan.

Självbevarelseinstikternas syfte är att få den biologiska, fysiska varelsen att sträva efter ett fortsatt liv. Hos oss däggdjur, fungerar denna instinkt genom starka och primitiva känslor som rädsla, vrede, oro och hat.

Ordet primitiv används ofta i nedsättande betydelse, men kommer ursprungligen från latin och betyder egentligen ursprunglig, primär. Så ilska, vrede, fruktan och parningsdrift hör till våra mest ursprungliga känslor och drivkrafter. (Det mänskliga) Däggdjuret angriper eller flyr ifrån det som hon uppfattar som hot mot sin existens.

Vi människor är en biologisk art bland alla de övriga arter på vår jord, men med speciella egenskaper. Vi har en mental kapacitet att gå bortom våra drifter; bortom våra överlevnadsinstinkter, bortom den köttsliga kroppens biologiska kedjor.

Vi kan inte med våra sinnen föreställa oss sådant som oändlighet, eftersom allt vi förmår uppleva i vår fysiska verklighet är ändligt, förgängligt och begränsat. Likväl kan vi på ett intuitivt vis, utan vare sig bilder eller ord, uppfatta vad som menas. Vi kan ana vad som menas med oändlighet, utan varken ord eller bild, ana och godta att oändligheten finns – liksom att vi kan acceptera betydelsen av begreppen tidlöshet och evighet.

Fruktan finns bara i den köttsliga kroppen. All fruktan och därmed allt hat och all vrede hör till den köttsliga sårbara och dödliga kroppen.

Vårt mänskliga medvetandes räckvidd kan fortsätta bortom vår fysiska gräns.