Bortom själens moln

Att träna
mindfulness har liknande effekt på mig som att åka flygplan på en stormig dag. I
den ena stunden är allting grått, mörkt, ruggigt och deprimerande. Sedan lyfter
flygplanet uppåt genom stormen och genom allt det mörka och gråa och plötsligt
är man ovanför molntäcket och inser att himlen är oförändrat ren och blå och
att solen fortfarande oavbrutet och generöst sprider sitt ljus och värme.
Problemet
är att sådana upplevelser är en färskvara. När man är där uppe är det ju
självklart, hur skulle det annars vara? Men det räcker med ett par dagars
konstant vistelse i en ruggig, kall och ogästvänlig miljö för att vi ska
fullständigt glömma bort det självklara.
Så fort min
uppmärksamhet låser sig vid det mörka, blir hela min sinnesstämning mörk. Denna
mörka sinnesstämning styr i sin tur över mitt kroppsspråk, min röst, mina ord
och mina handlingar.
Ju sämre
jag mår, desto mer törstar jag efter ljus och värme. Och ju sämre jag mår desto
mindre ljus och värme kan jag erbjuda andra i min närhet. Ju sämre jag mår,
desto mer behöver jag få och desto mindre har jag att ge. En rätt så negativ
spiral, eller hur? Och vad händer när jag stöter på andra som befinner sig i
samma mörka livstillstånd?
En viktig
princip inom psykologi är att de tankar
som är laddade med de mest intensiva känslor är de som fångar och dominerar vår
uppmärksamhet
. Vilka är de starkaste känslorna? Rädsla, ilska, hat, oro,
hämndlystnad, frustration, förälskelse, svartsjuka, sexuella begär…
Dessa
känslomoln kommer och regnar, dundrar och blixtrar. De fångar vår uppmärksamhet
och förmörkar vår själ till den graden att vi lätt glömmer bort att dessa
stormar alltid, före eller senare, blåser över. Och att bakom dem har himlen
hela tiden varit oförändrat blå och solen oavbrutet varm.

Himlen gör
inget väsen av sig och är därför lätt att glömma bort. Precis som vår
grundläggande mänskliga, kärleksfulla natur. Att öva mindfulness går ut på att
vara tyst, stilla och observera. Vanligtvis håller vi alltid på med någonting –
arbetar, tänker, känner, planerar, ältar… När vi är tysta och stilla frigörs
vår uppmärksamhet och kan lyfta bortom själens moln och komma i kontakt med vår
inre himmel och vår inre sol. Det är i denna inre tystnad som själen får chansen
att vila och psyket att lyfta. Det är i den inre stillheten som vi på nytt kan
fylla oss med kärlek, kraft och naturlig framtidstro.