Ett sätt att kommunicera

Jag har nu
i flera dagar inte vetat hur jag ska gå till väga för att skriva om för mig
väldigt väsentliga saker.  Jag tror att
det som jag vill skriva om kan göra en hel del nytta för andra också. Det känns
som att, ju närmare hjärtat saker och ting ligger desto mer orättvist behandlas
dem av mig när jag försöker sätta ord på dem. Det har med störst sannolikhet
att göra med att min skrivförmåga och skrivfärdighet är långt ifrån mogen och
välutvecklad.

Hur som
helst, jag tror att jag har kommit på en lösning. Jag ska ”öppna” den här
bloggserien (jag uppskattar nämligen att det kommer handla om 3-4 blogginlägg)
med att berätta en historia.
Historien är skriven av Milorad Pavic som var en serbisk författare, poet,
översättare och litteraturhistoriker och ingår i hans bok som heter ”KAZARISK
UPPSLAGSBOK”. Boken blev för första gången utgiven 1984 och den gjorde sin
författare känd för den internationella arenan. Den finns översatt på bland
annat svenska och engelska och är en så kallad lexikonroman, det vill säga en ordbok och en roman i ett. Den
innehåller alla tänkbara uppgifter om kazarernas historia, deras religion och
myter. I centrum för berättelsen står den så kallade kazariska polemiken,
striden om vilken av de tre världsreligionerna kazarerna ska välja.
Om
kazarerna vet forskarna just inte mer än att det var ett folkslag som levde
mellan Svarta och Kaspiska havet under tiden 600 till 900 efter Kristus. Man
vet att de hade ett eget språk, men man vet inte om det var av turkiskt eller
finskugriskt ursprung. Man vet också att kazarerna krigade med araberna men
hade goda kontakter med grekerna i Bysans. En av kejsarna i Konstantinopel, Leo
IV, fick namnet ”kazaren”. Överklassen tycks ha varit kristen, men i övrigt
bekände befolkningen sig troligen till judendomen. Mot slutet tycks kazarerna
ha övergått till islam. Frågan om kazarernas religion hör till de mest
fascinerande gåtorna.  
De många
frågor som forskarna inte kunnat lösa, har Pavic valt att besvara med hjälp av
sin fantasi. KAZARISK UPPSLAGSBOK föreligger i två versioner, en avsedd för
manliga läsare och en för kvinnliga. Varje bok är uppdelad i tre olika
varianter: en röd med en kristen tolkning, en grön med en islamisk och en gul
med en judisk. En del av uppslagsorden återfinns i alla tre versionerna men är
berättade utifrån olika utgångspunkter. Pavic har själv beskrivit sin roman som
en skulptur. Den har ingen början och inget slut.
Det finns
över 80 översättningar av Pavics verk på många olika språk. Han har dessutom
blivit föreslagen till Nobelpriset av europeiska, amerikanska och brasilianska
experter.

Och nu till
själva historien:

Akschani, Jabir, ibn- (1600-talet). Enligt anatoliska
leuter (lutspelare) var det Schejtan, Satan, som bar detta namn under en tid,
och under det namnet uppenbarade han sig för en av 1600-talets kändaste
lutspelare, Jusuf Masudi. Ibn- Akschani var själv en mycket duktig musiker. Man
har nedtecknat fingersättningen till en visa av honom, så därför vet man att
han använde mer än tio fingrar när han spelade. Han var en ståtlig man, han
hade ingen skugga och ögonen var grunda som två upptrampade vattenpölar. Han
ville inte avslöja sina tankar om döden för människorna men kom indirekt att
göra det genom att berätta historier och råda dem att tyda drömmar, eller genom
drömtydare få insikt om döden. Det finns två uttalanden som tillskrivs honom:
1) döden och drömmen har samma efternamn, det är bara det att vi inte känner
till det efternamnet; 2) drömmen är ett alldagligt slut på livet, en liten
övning inför döden, dess syster, men varje bror står inte sin syster lika nära…

… Ett tag
arbetade Jabir ibn-Akschani som vakt vid sultanen Murats turbe, gravkammare, varvid en okänd besökare antecknade några ord
som Akschani yttrade:
  ”Vakten låser gravkammaren”, antecknar den
okände, ”och låter det tunga ljudet från låset falla in i mörkret, som om
namnet på nyckeln blev kvar därinne. Han är dyster liksom jag själv, sätter sig
på en sten bredvid mig och sluter ögonen. Just när jag tror att vakten slumrat
in i sin del av skuggan, lyfter han handen och visar mig en mal som svävar någonstans
i förrummet till graven. Den har kommit fram ur våra kläder eller ur byggnadens
persiska mattor.
  Där ser du”, säger han likgiltigt till mig,
”malen finns där långt uppe invid den vita väggen ovanför ingången, och den
märks bara då den rör sig. Härifrån kunde man tro att det är en fågel högt uppe
i skyn, om man uppfattade väggen som en himmel. Antagligen uppfattar malen
väggen just så och det är bara vi som förstår att den misstar sig. Och den vet
inte ens att vi vet det. Den vet inte ens att vi finns. Men försök att meddela
dig med den om du kan. Kan du säga något till den – vad som helst – men så att
den förstår dig och du är säker att den förstått dig fullständigt?”
   ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Kan du?”
   ”Det kan jag”, sade gubben stilla. Han slog
ihop händerna, dödade malen och visade mig resterna i handen.
   ”Tror du den missförstod vad jag sade?”
   ”Du kan göra samma sak med ett ljus: släcka
det med fingrarna för att bevisa att du existerar påpekade jag.
   ”Visst om ett vaxljus har förmågan att dö…
Tänk dig nu”, fortsatte han, ”att det finns någon som vet att vi existerar,
precis som vi känner till malens existens. Någon som vet att hur, varmed och
varför denna vår rymd är begränsad, detta som vi anser vara himlen och tror är
obegränsat, någon som inte förmår närma sig oss och meddela oss sin existens på
något annat sätt än – genom att döda oss. Någon vars kläder utgör vår föda,
någon som bär vår död i handen som en tunga, ett sätt att komma till tals med
oss. När han dödar oss, talar den okände gästen för oss om att han finns. Och
genom vår död, som kanske bara utgör en fingervisning för någon luffare som
sitter bredvid mördaren, genom vår död får vi precis som genom en dörr på glänt
i sista minuten syn på nya områden och andra gränser. Denna sjätte och högsta
nivå av dödsångest (som man inte minns) håller alla oss okända deltagare samman
i dansen och förenar oss. Dödens hierarki är i själva verket det enda som
möjliggör ett kontaktsystem mellan olika nivåer av verkligheten i en för övrigt
oöverskådlig rymd där döden ständigt återkommer, som ekon till ekon.”