Lampa eller lampskärm

Sett från individens existensnivå är vår MEDVETENHET, den viktigaste enskilda faktorn. Via vårt medvetande är vi i kontakt med både vår inre värld ( inre – ”subjektiv” verklighet), och vår omvärld (yttre – ”gemensam” verklighet). Vi kan bara bli medvetna om det som vi ”belyser” med vår medvetenhet; resten förblir ”i mörker”. Det kanske existerar i sig självt, men förblir oåtkomligt för oss.

Vår medvetenhet kan därför jämföras med en lampa; eller rättare sagt med lampans ljus. En lampa som inte kan lysa ser kanske fortfarande ut som en lampa, men har förlorat sin funktion. Man kan säga att den är ”död”. Detsamma kan sägas om oss människor. När vår medvetenhet tillfälligt slocknar kallas det tillståndet för medvetslöshet. När ”vårt” medvetande permanent, för alltid, lämnar kroppen kallas det tillståndet för död. Att vara medveten är därför i praktiken detsamma som att vara levande.

Utan medvetenhet försvinner meningsfullhet. Det vi inte är medvetna om existerar inte för oss, d v s, existerar inte i vår verklighet. Det vi inte är medvetna om kan vi därför inte relatera till, och därför, kan inte heller ta ansvar för att utveckla, förfina, läka och förbättra. Problemen uppstår när vi strävar efter att undvika eller förvränga vår medvetenhet; när vi på olika sätt försöker ”släcka” vårt ljus, så att det inte lyser på det som framkallar smärta och obehag. Som om problemen skulle försvinna genom att vi eliminerar medvetenheten om dem. (”Det man inte vet har man ingen ont av”).

Att undantränga medvetenheten leder till följande konsekvenser:
1. Vi lägger energin på att förneka det som finns, (både inom oss och runt omkring oss). Detta gör vi på olika sätt, t ex genom olika typer av missbruk (alkohol, droger, mat, träning, sex, arbete, hat, ilska, förälskelse…), förnekelse, skuldbeläggande attityder etc. Detta försvagar oss och är väsentlig orsak till fysiska och psykiska besvär.
2. Vi tar inte itu med det som är; utan agerar” i blindo”; destruktivt och/eller självdestruktivt vilket bara förvärrar det hela.

Livet är full av motgångar. Ingen av oss kan undvika perioder fyllda av rädsla, ilska, sorg, smärta och besvikelse. I sådana situationer blir inte vår popularitet, sociala status, utbildning, ekonomisk förmögenhet, eller till och med våra familjeband någonting som vi har mycket nytta av. I sådana situationer blir vi hänvisade till oss själva och vår egen förmåga att möta och hantera smärtan och olyckan. Vår förmåga att disciplinera oss till att bibehålla vår medvetna närvaro i tillstånd av fysisk och mental smärta är därför avgörande både för vår överlevnad och vår övriga framgång. Att lugnt och tålamodigt ”fortsätta lysa” även på sådant som vi helst hade velat slippa se som t ex det dåliga hos oss själva och andra är detsamma som att agera kärleksfullt. Detta är kopplingen mellan LIV, KÄRLEK och MEDVETENHET.

Frågan som var och en av oss behöver ställa sig är vad det är som vi mest värderar och prioriterar hos oss själva och, i förlängningen, hos andra? Hur mycket fokus, tid och energi lägger vi i vår vardag på att dekorera, smycka ut och utveckla vår LAMPSKÄRM (vårt ego), när vi strävar efter att bli STÖRST, BÄST och VACKRAST ; och hur ofta fokuserar vi på att utveckla vår förmåga att ”LYSA”?