Mental träning förbättrar prestationen

Tomas Lydahl och Dennis Westerberg påstår att mental träning försämrar prestationen. Detta är rentav titeln på duons nya ljudbok. I en beskrivning av boken på sajten bokus.com går Lydahl och Westerberg så långt som att slå fast att mental träning ”aldrig någonsin” har fungerat.

Lydahl och Westerberg vet hur man når igenom bruset. Med drastiska och provocerande rubriker som ”Depression har räddat många liv” och ”Nog snackat om psykisk ohälsa” inser de att de sticker ut och väcker reaktioner. Allt för att någon ska svälja betet och gå i svaromål mot dem, så att ordet om deras verksamhet sprids ännu fortare.

En sådan uppmärksamhet är de naturligtvis inte värda. Jag har ändå valt att ge dem den. Varför? För att de i sin iver att nå ut med sin psykologiska nybyggaranda – duon påstår sig även besitta mer kunskap än den samlade läkarkåren (https://www.youtube.com/watch?v=Txw4Pq-sf3Y&t=77s) om allt från ångest och depressioner till ADHD och PTSD – valt att inte bara plädera för sin egen lära, utan att slå ner på och underkänna allt vi hittills tagit som vetenskaplig sanning.

I fråga om mental träning säger Westerberg att ”allt det som mental träning handlar om i grunden” är ”den bakomliggande orsaken till varför den psykiska ohälsan ökar i vår del av samhället”, ett resonemang som landar i slutsatsen att ”hade vi låtit bli vore vi psykiskt friska”.

Genom detta attackerar duon en person vars arbete, mentorskap och vänskap betyder enormt mycket för mig. Detta kan jag inte acceptera och därför ber jag dig att läsa detta inlägg och gärna sprida det vidare.

Lars-Eric Uneståhl grundade begreppet mental träning 1969. Vi pratar alltså inte om två ord som vem som helst kan välja att fylla med innehåll efter eget huvud, utan om ett tydligt definierat begrepp. När Lydahl och Westerberg kritiserar mental träning, är det således Uneståhl och hans arbete som de ger sig på.

Vem är då Lars-Eric Uneståhl?

Redan på 1960-talet bedrev Uneståhl forskning om relationen mellan kropp och sinne, alternativa medvetandetillstånd samt effekterna av långsiktig och systematisk träning. Denna forskning ägde rum vid Uppsala Universitet, där han senare även blev ansvarig chef för Avdelningen för klinisk och experimentell hypnos. Utöver detta har Uneståhl verkat som gästprofessor vid flera universitet i USA och även undervisat vid australiska Flinders University.

När SOK anlitade honom 1976 blev han den första idrottspsykolog/mentala tränare i världen att ingå i ett olympiskt team. Under de därpå följande tolv åren anlitades han av sammanlagt tolv olika länders olympiska kommittéer. Från 1990-talet och framåt har Uneståhl främst arbetat med att undervisa om mental träning över hela världen.

När tidningen Chef för några år sedan listade ”100 ögonblick som förändrade ledarskapet i Sverige” lyftes Uneståhls gärning och pionjärskap fram under rubriken ”Sverige blir världsbäst i mental träning”. Bland övriga namn på listan återfanns Jan Carlzon, Ingvar Kamprad och Karin Söder.

Vilka är då Tomas Lydahl och Dennis Westerberg?

Enligt duons gemensamma hemsida är de ”experter inom områdena mental hälsa och ledarskap”. Vidare har de ”studerat personlig utveckling i mer än 20 år”. Någon hänvisning till var studierna ägt rum finner jag inte någonstans på sajten. Huruvida studierna resulterat i någon examen eller yrkestitel framgår inte heller, men de har uppenbart lett till resultat, vilket får erkännas vara det viktigaste.

För här kommer det: Lydahl och Westerberg ”upptäckte för några år sedan en helt ny inriktning inom det psykologiska fältet. Denna inriktning tar sin utgångspunkt i principer som tidigare varit helt okända.”

Vid närmare granskning visar sig principerna, som duon ”upptäckte för några år sedan” och som ”tidigare varit helt okända”, vara drygt 40 år gamla och formulerade av en man vid namn Sydney Banks. Den framlidne Banks beskrivs på sin egen hemsida som ”filosof och författare”, men hans egentliga profession förefaller ha varit svetsare. I en kanadensisk tidningsintervju (http://vancouversun.com/news/staff-blogs/sydney-banks-wrote-more-books-than-he-read) framhåller Banks att han skrivit fler böcker än vad han läst. Sammanlagt säger han sig ha läst tre böcker, alla på temat svetsning.

Det är mot denna upptäckt Lydahl och Westerberg lutar sig när de utlovar ”villkorslöst välmående” helt utan några ”modeller eller tekniker”. Allt som krävs är en insikt som ”alltid [sic!] ger fantastiska resultat”. Och det är inte forskning som ligger bakom detta. Lydahl och Westerberg ”hävdar nämligen att det psykologiska fältet har fått allt om bakfoten”. ”Det höga ohälsotalet när det gäller stress och oro bevisar tyvärr just detta”.

De använder verkligen ordet ”bevisar” och beviset består av meningen jag just citerade. Det kausala sambandet är för duon odiskutabelt: sjukskrivningarna för psykisk ohälsa beror på att den samlade forskningen på psykologins område utgörs av en enda lång kedja av felaktiga slutsatser.

Det är frestande att bemöta Lydahls och Westerbergs lära, men jag nöjer mig med att återge vad de faktiskt säger. I likhet med dem själva väljer jag i stället att fokusera på ämnet mental träning. För genom att underkänna mental träning som metod lägger de all bevisbörda på sina egna axlar.

Så vad säger de? Vilken empiri styrker deras tes?

Författarna uppfinner en egen definition av begreppet mental träning: ”Mental träning handlar till stor del om att ta fram metoder för ’hur vi ska tänka’ för att maximera prestation och effektivitet”. Denna utgångspunkt är felaktig och leder därmed till fel rubrik och fel slutsatser och visar att författarna inte vet vad mental träning är. Detta blir ännu tydligare i den text Lydahl och Westerberg publicerar på Facebook för att göra reklam för sin nya ljudbok:

”Mental träning tillför tankar av olika slag (…) och tar oss ifrån det tillstånd vi söker. Flow och den s.k. ’zonen’ är dock ett tillstånd av icke-tänkande.”

Jämför detta med Lars-Eric Uneståhls beskrivning av ett av den mentala träningens syften:

”Mental träning går ut på att lära in och automatisera bra beteenden, bra känslor och en bra attityd som finns där utan att man behöver tänka. Det är samma sak som med fysisk träning. När man väl lärt sig gå eller springa behöver man inte tänka på hur man gör.”

Lydahls och Westerbergs stora intresse för begrepp som medvetande och flow är något de delar med Uneståhl. Tråkigt nog har de inte lagt ner någon möda på att ta reda på att så är fallet. Här (https://www.slh.nu/wp-content/uploads/GROW-9-4-2017-1-dragen.pdf) är en artikel där Uneståhl detaljerat beskriver sin forskning kring kopplingen mellan medvetande, prestation och flow.

Lydahl säger på Facebook att han och Westerberg ”har varit djupt involverade i mental träning under flera år”. Jag har sökt men inte lyckats finna bevis för att de verkligen är licensierade mentala tränare.

Jag skulle kunna rada upp exempel. En återkommande punkt i duons beskrivning av mental träning är fenomenet positivt tänkande. Ibland får jag intrycket att de rentav betraktar positivt tänkande och mental träning som synonymer. Båda säger sig tidigare ha praktiserat och undervisat i positivt tänkande. I dag är de av uppfattningen att denna teknik inte fungerar. På denna punkt är vi helt överens. Jag utvecklar min syn på detta i min senaste bok ”Stark på insidan”.

Min grundinställning är att aldrig ge uppmärksamhet till aktörer som jag uppfattar som oseriösa, men när min mentors arbete och gärning ifrågasätts tänker jag inte vara tyst. Att kontaminera begreppet mental träning är inte bara att se ner på min profession och ifrågasätta min och mina kollegers trovärdighet, utan också att befläcka 50 år av forskning och praktiskt kunnande.

Lydahls och Westerbergs syn på coachbegreppet är djupt problematiskt på flera sätt. Utöver att föreläsa om ämnen som säljstrategier och arbetsglädje ”coachar” de nämligen, enligt egen utsago, unga människor med psykisk ohälsa. Jag kan inte nog understryka att detta aldrig kan vara en uppgift för en coach. Själv är jag noga med att alltid upplysa om att jag inte är någon psykoterapeut och att de tjänster jag erbjuder aldrig kan ersätta vad som är och bör vara vårdapparatens ansvar.

Lydahl och Westerberg är dessutom, som jag visat, inte vilka coacher som helst. De underkänner diagnoser som ställts av läkare och tar kategoriskt avstånd från psykofarmaka. ADHD är ”hittepå” och egentligen bara ett ”intrasslat tänkande som ger avvikelser i hjärnan”, bipolär sjukdom är bara samma sak som att ”hissen” går upp och ner hos alla människor, depressioner är ”ett friskhetstecken”, PTSD existerar bara om personen som upplevt ett trauma tänker på det. Psykisk ohälsa existerar i själva verket inte alls, utan alla människor är psykiskt friska. Allt detta hävdar de.

Lydahl coachar enligt egen uppgift en tjej som är bipolär (”enligt diagnosen”) och han ifrågasätter öppet hennes behov av den medicin hennes läkare ordinerat. Westerberg säger sig coacha ungdomar med självskadebeteende. Detta är milt uttryckt olämpligt och potentiellt farligt.

På ett sätt är jag lättad att Lydahl och Westerberg talar illa om den mentala träningen. Det blir åtminstone tydligt att de sysslar med något helt annat än vad den mentala träningen står för och representerar. Jag är tacksam att de i stället öppet väljer att associera sig med exempelvis Söderpalm Publishing, förlaget som 2016 gav ut Titti Nordiengs och Mikael Säflunds ”Livet med kvantfysiska glasögon”, en bok som ”prövar påståendet att sjukdom inte existerar” och hävdar att kvantfysik kan hjälpa oss att få kontrakt på vår drömlägenhet.

Däremot blir jag bekymrad när jag noterar att Lydahl och Westerberg så sent som i oktober anlitades som föreläsare under Skåneveckan för psykisk hälsa, eftersom detta är en satsning som samordnas av Region Skåne. Mitt förtroende för Region Skåne är högt och med det följer att jag förväntar mig en noggrannhet kring vilka sammanhang man väljer att låna sitt namn till. I tider av desinformation och populism är det extra viktigt att offentlig verksamhet månar om att vara en garant för att uppgifter som sprids från deras plattformar är korrekta och vilar på vetenskaplig grund.

Jag delar nämligen inte Lydahls och Westerbergs uppfattning att ”det spelar ingen roll hur fort man springer, om man rör sig i fel riktning”. Jag är tvärtom rädd att det spelar en avgörande roll.

Igor Ardoris, licensierad mental tränare och pedagogisk konsult.

Tack till Björn Alverfeldt för texthjälp och korrektur.