Minst, Sämst och Fulast

minst
Mycket av det vi idag betraktar som personlig utveckling baseras på tesen att vi kan i framtiden utvecklas till något nytt och bättre än den personen vi är idag.

Problem med detta tankesätt är att det uppmuntrar oss hela tiden att försöka bli något annat än det vi är just nu. Att vi också, om vi sliter tillräckligt hårt, kan vara rika eller berömda eller ha den där perfekta kroppen. Eller alltihopa!

Du gillar inte ditt gamla jag? Inga problem! Du kan skapa en ny version av dig! Du kan i framtiden hitta det perfekta jobbet eller träffa din perfekta partner. Du kan till och med lägga dig till med en bättre personlighet…

Är något sådant ens möjligt?

Kan det vara så att våra föreställningar och krav på en framtida fullkomlighet berövar oss lugn och ro i nuet. Och lugn och ro i nuet är en förutsättning för vårt lärande och vår utveckling. När vi drivs av stress och missnöje har vi en tendens att fatta dåliga beslut och göra korkade val. Det är då som vi hamnar ”ur askan i elden”.

När vi blir fixerade vid en framtida, bättre version av oss själva (eller våra relationer, vårt samhälle) har vi svårt att stå ut med den vi är idag. Och den jag är idag är det enda jag har just nu; det enda som är verkligt. Den jag är idag behöver inte mitt förakt och ogillande, utan min medkänsla och acceptans.

Tänk om jag var minst, sämst och fulast av alla i hela vida världen, men hade en förmåga att slappna av och andas med det. Där jag trots mina uppenbara brister och fel kunde unna mig att känna mig lugn och trygg på insidan. Då skulle jag ha de bästa förutsättningarna för att uppleva en morgondag som är mera önskvärd.