När djävulen får allt

För 15
år sedan, på min morfars begravning, pratade jag med prästen som förrättade
begravningsceremonin. Det var ett oplanerat och informellt samtal. Prästen
hette också Igor och detta blev samtalets utgångspunkt. Han frågade mig om min
ålder och om mitt liv i Sverige, hur jag trivdes och vilka planer och drömmar
jag hade inför framtiden.
Vid det
tillfället hade det inte gått mer än tre år sedan min ankomst (flykt) till
Sverige. Jag minns att jag kände mig väldigt besviken och desillusionerad. Jag
hade svårt att över huvud taget våga föreställa mig någon framtid som jag
skulle se fram emot. Vad skulle det vara bra för? Det skulle bara göra mig
sårbar och öka risken att jag blev besviken igen. Jag menar, till vilken nytta
var mina ”gamla” drömmar? Ingenting blev som jag trodde, planerade och hoppades
på. Ingenting!  Så varför skulle jag vara dum i huvudet och investera i en framtid som
ändå med största sannolikhet inte kommer att utvecklas så som jag önskar att
den utvecklas?
Och då
har jag ändå haft enorm tur som lyckats
komma undan från krigshelvetet. Många av mina vänner, släktingar och grannar
hade inte det! Vad hände med deras drömmar och förhoppningar och till vilken
nytta var dessa??
Igor
(prästen) satt tyst bredvid mig och lyssnade utan att avbryta. Han fortsatte
sitta tyst och fundersam även en stund efter att jag sagt mitt och hade slutat
prata. Sedan tittade han mig i ögonen och sa med en lågmäld men tydlig röst:
   Om man lever ärligt och
fridfullt; kämpar, sliter och gör sitt bästa, om man är hjälpsam och omtänksam;
så tar djävulen hälften av allt du skapar! Men om man ger upp, blir uppgiven,
och slutar kämpa, sträva, vara omtänksam och göra sitt bästa; så tar (får)
djävulen allt!
Detta
var hela vårt samtal. Det varade i max 3-4 minuter. Jag har aldrig träffat min
namnlike igen. Men detta, tre minuter ”korta” möte, har påverkat mig för resten
av livet.
Sedan
dess har det förflutit 15 år och jag har under dessa år träffat, lärt känna och
blivit vän med många ärliga och härliga människor som har fått sig en rejäl känga från livet. Senast igår
satt jag och åt lunch med en kär vän vars yngsta barn är född med en mycket
svår genetisk sjukdom som orsakar både mentala och fysiska funktionshinder,
samt ökad risk för en hel rad andra sjukdomar.
I min
vänskapskrets ingår flera fantastiska människor som vid 30 och 40 års ålder
upplevt att allting med kroppen inte är som det ska vara, och efter läkarbesöket
fått veta att de lider av ”Parkinsons sjukdom”. En av mina bekanta har i sin
ungdom varit en av Sveriges största alpina skidlöfte, när en bilolycka inte
bara förseglade hennes idrottskarriär, utan även lämnade henne med kroniska
smärtor för resten av livet. En annan vän hamnade som ung 24 år gammal brandman
i en gasexplosion som brände bort hela hans utseende och tillsammans med det
hela hans gamla liv.
Dessa
människor är mina förebilder. I deras fall har nog djävulen tagit mycket mer än
hälften; men det har inte hindrat dem från att fortsätta blicka framåt och att
fortsätta glädjas åt livet. Varje gång jag träffar dem, kan jag inte låta bli
att imponeras av deras styrka och attityd, men jag kan inte heller låta bli att
ställa mig frågan om jag hade haft det som krävts för att klara av det de
klarar av.
Jag
träffar samtidig dagligen människor som inte har fått en bråkdel av den smärta
och det elände som ovannämnda har råkat ut för, men som går omkring och tycker
synd om sig själva. De tycker att livet är orättvist och anser att detta ger dem
rätt att sprida smärta och lidande till andra omkring sig.
Hur
mycket av eländet i världen (och i våra liv) kommer från ”djävulen”, och hur
mycket kommer från oss själva och vår ovilja att möta livet som det är. Hur ofta låter vi
djävulen ta allt bara för att vi inte får ha det så som vi tycker att vi borde ha
det?