Precis som i Tango
Jag brukar
beskriva SjälFörsvar som träning vars
syfte är att förena och samordna (integrera
och koordinera) våra fysiska och våra mentala resurser.
beskriva SjälFörsvar som träning vars
syfte är att förena och samordna (integrera
och koordinera) våra fysiska och våra mentala resurser.
Att förena
dem betyder att få dem att fungera tillsammans som en helhet. Trots att vi
människor består av både kropp och psyke, är det inte alltid så att dessa
strävar åt samma håll. Den som betraktas som mästare inom traditionella
japanska kampkonster är framför allt en person som klarar av att behålla sin
sinnesnärvaro (mindfulness) när
han/hon befinner sig under fysisk och mental press.
dem betyder att få dem att fungera tillsammans som en helhet. Trots att vi
människor består av både kropp och psyke, är det inte alltid så att dessa
strävar åt samma håll. Den som betraktas som mästare inom traditionella
japanska kampkonster är framför allt en person som klarar av att behålla sin
sinnesnärvaro (mindfulness) när
han/hon befinner sig under fysisk och mental press.
En av mina
favorithistorier handlar om en gammal mästare i japansk bågskytte (Kyudo). Han blev vid ett tillfälle
utmanad av en annan mästare i bågskytte. Utmanaren var en ung förmåga med en
extremt hög teknisk skicklighetsnivå. Han kunde, enligt historien, spänna den
stora japanska bågen och träffa ”bullseye” på måltavlan 5 gånger av 5,
samtidigt som han på sin axel hade placerad en tekopp. Han var så skicklig att
han kunde skjuta sina pilar, utan att tappa koppen eller ens spilla en enda
droppe av teet som koppen var fylld med.
favorithistorier handlar om en gammal mästare i japansk bågskytte (Kyudo). Han blev vid ett tillfälle
utmanad av en annan mästare i bågskytte. Utmanaren var en ung förmåga med en
extremt hög teknisk skicklighetsnivå. Han kunde, enligt historien, spänna den
stora japanska bågen och träffa ”bullseye” på måltavlan 5 gånger av 5,
samtidigt som han på sin axel hade placerad en tekopp. Han var så skicklig att
han kunde skjuta sina pilar, utan att tappa koppen eller ens spilla en enda
droppe av teet som koppen var fylld med.
Den gamla
mästaren antog utmaningen under ett villkor: att han fick bestämma platsen på
vilken deras tävling skulle äga rum.
mästaren antog utmaningen under ett villkor: att han fick bestämma platsen på
vilken deras tävling skulle äga rum.
Han valde
kanten på en hög ravin. De skulle ställa sig med ryggen mot ravinen och med
bakre foten placerad på själva ravinkanten. Sedan skulle de vända sig mot
måltavlan som var placerad 50 meter bort från ravinen och avfyra var sin pil.
Den gamla mästaren var den som sköt först. Hans pil träffade måltavlan; ganska
nära mitten, dock inte mitt i prick.
Han vann dock tävlingen, eftersom hans utmanare inte ens vågade ställa sig på
ravinkanten. All tekniska skicklighet var som bortblåst när rädslan för döden
gav sig till känna.
kanten på en hög ravin. De skulle ställa sig med ryggen mot ravinen och med
bakre foten placerad på själva ravinkanten. Sedan skulle de vända sig mot
måltavlan som var placerad 50 meter bort från ravinen och avfyra var sin pil.
Den gamla mästaren var den som sköt först. Hans pil träffade måltavlan; ganska
nära mitten, dock inte mitt i prick.
Han vann dock tävlingen, eftersom hans utmanare inte ens vågade ställa sig på
ravinkanten. All tekniska skicklighet var som bortblåst när rädslan för döden
gav sig till känna.
Denna
historia är intressant eftersom den på ett väldigt bra sätt visar hur svårt det
kan vara att göra bra ifrån sig när kroppen förväntas prestera utan att psyket
backar upp den. Det är bara när de fungerar som en helhet som vi har en chans
att göra (och inte minst vara!) vårt bästa.
historia är intressant eftersom den på ett väldigt bra sätt visar hur svårt det
kan vara att göra bra ifrån sig när kroppen förväntas prestera utan att psyket
backar upp den. Det är bara när de fungerar som en helhet som vi har en chans
att göra (och inte minst vara!) vårt bästa.
Vilket
leder oss vidare till samordningsaspekten…
leder oss vidare till samordningsaspekten…
Om vi nu är
överens om det ovannämnda, behöver vi ställa oss följande fråga: Vem ska leda och vem ska följa? Låt oss
jämföra det hela med Tango. ”It takes two
to Tango” brukar det heta. Tango är med andra ord en pardans. Ingen kan dansa tango på egen hand. Utan partner ingen
tango. På samma sätt är det med vårt varande. Utan kroppen ingen människa. Utan
psyket ingen människa. Det är först när vår kropp och vårt psyke dansar
tillsammans; följer samma rytm och är inbördes samordnade som vi kan släppa
fram våra resurser och våra rikedomar. Det är först när vår kropp och vår själ
omfamnar varandra och rör sig i takt med varandra, som vi kan visa oss i vår fulla prakt. Men; vem ska leda och
vem ska följa? Detta måste vara klart och tydligt annars blir det en brottningsmatch
istället för dans. Jag har hört många
som pratar om mental träning föreläsa om föreningsaspekten, men knappt någon
som har velat befatta sig med samordningsaspekten.
överens om det ovannämnda, behöver vi ställa oss följande fråga: Vem ska leda och vem ska följa? Låt oss
jämföra det hela med Tango. ”It takes two
to Tango” brukar det heta. Tango är med andra ord en pardans. Ingen kan dansa tango på egen hand. Utan partner ingen
tango. På samma sätt är det med vårt varande. Utan kroppen ingen människa. Utan
psyket ingen människa. Det är först när vår kropp och vårt psyke dansar
tillsammans; följer samma rytm och är inbördes samordnade som vi kan släppa
fram våra resurser och våra rikedomar. Det är först när vår kropp och vår själ
omfamnar varandra och rör sig i takt med varandra, som vi kan visa oss i vår fulla prakt. Men; vem ska leda och
vem ska följa? Detta måste vara klart och tydligt annars blir det en brottningsmatch
istället för dans. Jag har hört många
som pratar om mental träning föreläsa om föreningsaspekten, men knappt någon
som har velat befatta sig med samordningsaspekten.
Hur ser vi
på oss själva; som en kropp med ett psyke eller som ett psyke med en kropp?
Detta är för mig en väldigt viktigt fråga, eftersom den i sin tur styr både vår
syn på varandet och vår syn på oss själva (vår
självbild).
på oss själva; som en kropp med ett psyke eller som ett psyke med en kropp?
Detta är för mig en väldigt viktigt fråga, eftersom den i sin tur styr både vår
syn på varandet och vår syn på oss själva (vår
självbild).
Även om jag
just nu har en kropp som är relativt frisk och stark, är det bara en tidsfråga
innan den blir försvagad av skador, ålderdom och sjukdomar. Kroppen är en fysisk entitet och som sådan är den
utsatt för omgivningens påverkan. Om
vårt psyke ska följa och rätta sig efter vår kropp kommer vi hela tiden leva
med en känsla av utsatthet.
just nu har en kropp som är relativt frisk och stark, är det bara en tidsfråga
innan den blir försvagad av skador, ålderdom och sjukdomar. Kroppen är en fysisk entitet och som sådan är den
utsatt för omgivningens påverkan. Om
vårt psyke ska följa och rätta sig efter vår kropp kommer vi hela tiden leva
med en känsla av utsatthet.
När allting
”flyter på” i det yttre, vi är friska och krya, är det inte särskilt svårt att
”fånga dagen” (Carpe Diem) och
behålla sinnesnärvaron (i kroppen).
Då är det inte så svårt att vara mindfull.
”flyter på” i det yttre, vi är friska och krya, är det inte särskilt svårt att
”fånga dagen” (Carpe Diem) och
behålla sinnesnärvaron (i kroppen).
Då är det inte så svårt att vara mindfull.
Men hur bra
är vi på Carpe FUCKING Diem? Hur bra
är vi på att stanna kvar i vår kropp när det inte händer sköna saker omkring
oss och med oss? Det är här som den
mentala tuffheten kommer in i bilden. Vi behöver bygga upp ett starkt psyke
som klarar av att stanna kvar i kroppen och möta sådant som är jobbigt,
smärtsamt och obehagligt. Utan psykets stöd är kroppen dömd att vika sig.
är vi på Carpe FUCKING Diem? Hur bra
är vi på att stanna kvar i vår kropp när det inte händer sköna saker omkring
oss och med oss? Det är här som den
mentala tuffheten kommer in i bilden. Vi behöver bygga upp ett starkt psyke
som klarar av att stanna kvar i kroppen och möta sådant som är jobbigt,
smärtsamt och obehagligt. Utan psykets stöd är kroppen dömd att vika sig.
Den första och viktigaste principen
i SjälFörsvar är därför att det är vårt
psyke som ska leda och kroppen som ska följa. Psyket ska bidra med riktning och stöd, för att kroppen ska kunna röra
sig med frihet och elegans. Precis
som i Tango.
i SjälFörsvar är därför att det är vårt
psyke som ska leda och kroppen som ska följa. Psyket ska bidra med riktning och stöd, för att kroppen ska kunna röra
sig med frihet och elegans. Precis
som i Tango.
Vi förnekar
inte kroppen! Vi är välmedvetna och erkänner att kroppens tillstånd påverkar
vårt psyke. När kroppen är skadad eller sjuk, känner vi oss ”låga till sinnet”
(depression). När kroppen utsätts för
smärta, lider psyket tillsammans med den. De är ju ett. Men hela syftet med träningen i SjälFörsvar är strävan att bygga upp
psykets förmåga att behålla sitt lugn och sin balans även när det som sker med
oss och omkring oss är varken lugnande eller balanserande till sin natur. Vi
tränar oss att förlora och, inte minst, att fortsätta dansa, även när
dansa är det sista vi känner för.
inte kroppen! Vi är välmedvetna och erkänner att kroppens tillstånd påverkar
vårt psyke. När kroppen är skadad eller sjuk, känner vi oss ”låga till sinnet”
(depression). När kroppen utsätts för
smärta, lider psyket tillsammans med den. De är ju ett. Men hela syftet med träningen i SjälFörsvar är strävan att bygga upp
psykets förmåga att behålla sitt lugn och sin balans även när det som sker med
oss och omkring oss är varken lugnande eller balanserande till sin natur. Vi
tränar oss att förlora och, inte minst, att fortsätta dansa, även när
dansa är det sista vi känner för.
