Styrkor med Svagheter


Min svaghet har alltid varit mina känslor. De är och har alltid varit extremt intensiva och jag har väldigt ofta av de som står mig nära betraktats som omåttlig i mina känsloyttringar.  Både mina vänner och mina föräldrar har försökt varna mig för de faror som en lidelsefull inlevelse bär med sig, faror som uppstår när känslorna kör över förnuftet.
Karate har varit min ” räddning”. Jag började öva det när jag var 9 år gammal och har aldrig slutat. Där ska man inte hålla igen. Träningen kräver att man ger sig hän. Man ska lägga hela sin själ i varje slag, varje spark, varje block och varje förflyttning. Ingenting ska sparas; allting ska förbrukas. En fullständig uttömning! En hundraprocentig intensitet, men också en hundraprocentig känsla av att vara levande. 
I Karate ska känslorna ”brinna”, samtidigt som kroppen ska hållas avspänd, mjuk och under kontroll. Om känslornas eld sprider sig till kroppen, förlorar man balansen och teknikerna blir ineffektiva. Traditionellt följs därför seriös karateträning alltid åt av zen meditation (föregångare till mindfulness). Man strävar efter att skapa och utveckla balansen mellan en inre passion och ett yttre lugn
Syftet med meditationsträningen är att vi ska komma i kontakt med våra brister, för att i nästa steg kunna ta ansvar för dem. Det som räknas är hur vi handlar trots känslorna, inte hur vi känner! Att medvetet komma i kontakt med våra brister och svagheter lär oss ödmjukhet. Att acceptera dem och stifta fred med dem lär oss medkänsla. Det är först idag som jag klarar av att överblicka och inse det enorma positiva inflytande som denna träning har haft på mitt liv.
I vår moderna kultur är känslorna nästan tabubelagda. Det är svårt att uttrycka kärlek, glädje, sorg eller till och med längtan efter närhet. ”Negativa” känslor som rädsla, ångest, depression och vrede förtränger vi vanligtvis. Som om en ”god eller perfekt” människa inte kan (ska) ha negativa känslor. De anses vara något dåligt. Man ska helst vara behärskad och accepterad i allas ögon. Just en sådan ”censurmentalitet” leder till att de från medvetandet undertryckta negativa känslorna får stor makt över vårt liv. Det vi inte är medvetna om, kan vi heller inte ta ansvar för.
 I år har jag i fem år arbetat professionellt som pedagogisk konsult och mental rådgivare. Jag har hittills inte träffat på en enda brist, problem eller svaghet hos mina klienter som jag själv inte har brottats, eller fortfarande brottas med. Detta gör att jag naturligt möter dem med en inställning av ödmjukhet och medkänsla. De känner att jag inte dömer dem, vilket i sin tur leder till att de vågar öppna sig och slappna av med mig. Utan denna relation av öppenhet och tillit är mitt arbete omöjligt. Idag har mina svagheter blivit min största tillgång.