Kärlek kan man inte röva

Av

siddhartha (1)

”… Din mun är som ett nybrutet fikon, Kamala. Även min mun är röd och frisk, den kommer att passa till din ska du få se. – Men säg, sköna Kamala, är du inte alls rädd för samanen från skogen som har kommit för att lära sig kärleken?”

Varför skulle jag vara rädd för en saman, en dum saman från skogen, som kommer från schakalerna och ännu inte vet vad kvinnor är för något?”

Å, han är stark, samanen, och fruktar ingenting. Han kunde ta dig med våld, sköna flicka. Han kunde råna dig. Han kunde göra dig illa.”

Nej saman, det är jag inte rädd för. Har det någonsin hänt att en saman eller en braman har varit rädd för att någon skulle komma och beröva honom hans lärdom, hans fromhet, hans djupsinnighet? Nej, ty det är hans arv och eget och han ger bara ifrån sig därav vad han själv vill och när han vill ge det. Så, precis så är det också med Kamala och med kärlekens fröjder. Kamalas mun är röd och vacker, men försök att kyssa den mot Kamalas vilja, och du ska få se att du inte får en droppe ljuvlighet av denna mun som dock förstår att skänka så mycken ljuvhet.

Du är läraktig Siddhartha; lär då också detta: kärlek kan man tigga, köpa, få till skänks, hitta på gatan men inte röva. Tror du det, så har du slagit in på fel väg och det vore skada om en vacker yngling som du skulle ta itu med kärleken på ett så oriktigt sätt.”

Detta korta utdrag ur Herman Hesses roman Siddhartha säger allt om relationen mellan kärlek och våld. ”Kärleken kan man tigga, köpa, få till skänks, hitta på gatan men inte röva”. En man kan skada en kvinnas kropp, skrämma och göra henne illa, men aldrig röva till sig kärlek från henne.

Denna text publicerades 1922 men dess budskap är minst lika aktuell och nödvändig idag som för nästan hundra år sedan. Texten vittnar om den sorgliga men obevekliga sanningen att teknologisk utveckling inte alls behöver innebära människans utveckling. Mycket har hänt med människor sedan 1922 kan man tycka… men tillåt mig ändå fråga: Har det verkligen gjort det? Det är dags att vi börjar ägna oss åt att utveckla det som verkligen räknas och det som verkligen är värdefullt.

1946 belönades Hesse med Nobelpriset i litteratur.