Med rätten till SjälvRespekt
För ungefär en vecka sedan hade jag en diskussion med en lärarkollega. Vi har inte känt varandra så länge, men utifrån det lilla som jag hunnit lägga märke till, så verkar hon vara en person med många talanger, varmt hjärta och vettiga värderingar.
Hon beklagade sig över lärarnas situation och upplevde att lärarna enbart har skyldigheter, men inga rättigheter. T ex att lärarna inte får lov att ta ifrån eleverna deras mobiltelefoner oavsett hur mycket de stör med dessa under lektionstid. Det enda en lärare får göra är att be om att få mobilen vilket en elev troligtvis inte ger en.
Om en elev stör i klassen så får man visserligen skicka ut eleven, men då ska det vara utredning på det och ingen vet hur lång tid detta kan ta. Lärarna är, till skillnad från eleverna, inte heller skyddade mot kränkningar inom skollagen. Så när lärarna utsätts för trakasserier eller annat påhopp förväntas de göra en polisanmälan, samtidigt som vi vet att kränkningar inte toppar prioriteringslistan för en överbelastad poliskår heller.
Hon sammanfattar det hela med orden: ”Vi lärare är människor men tyvärr får vi direktiv av att vara robotar utan själ eller känslor. Vi ska bara ta skit och under processen le tillbaka och vara ödmjuka och tillmötesgående mot eleven i alla fall. Inte undra på att Sverige inte har en bra skola.”
Jag förstår verkligen lärarnas frustration, inte minst med tanke på hur lite träning och förberedelse för att hantera sådana problem som ingår i deras utbildning. På lärarutbildningen verkar man utgå från en idealiserad verklighetsbild där alla elever kommer till skolan med ”tindrande ögon och vässade pennor” och att det enda man behöver göra som lärare är att vara pedagogisk, vänlig och påläst.
Verkligheten ser dock annorlunda ut. INGEN människa är perfekt, vilket innebär att vi alla (inklusive barn och ungdomar) har inom oss vår beskärda del av elaka värderingar, avsikter och attityder. Dessa kan i sin tur leda till destruktivt handlande där människan beter sig förnedrande, avvisande, anklagar, skvallrar, provocerar, hotar och är aggressiv. Sådana handlingar ger upphov till skadliga känslor av rädsla, vrede eller bitterhet.
Ingen mänsklig miljö är någonsin helt balanserad och frisk. Varför har vi krav på att skolmiljön ska vara det? Lärarna behöver under sin utbildning lära sig att värdera sig själva utifrån sin attityd, sitt engagemang och sin positiva intention. De behöver vara inställda på att de många gånger kommer att vara utsatta för olika typer av elakheter och orättvisor, men att de kan vara RIKTIGT STOLTA över sig själva så länge de aktivt strävar efter att handla konstruktivt och så länge de strävar att utan bitterhet acceptera sådant som är bortom deras kontroll.
Tyvärr, verkar det vara så att man på lärarutbildningen (och i övriga samhället) inte bara verkar utgå ifrån en föreställning om perfekta elever, utan också om ÖVERMÄNSKLIGA LÄRARE. Lärare som utan någon som helst träning förväntas tackla känslor av upprördhet, bitterhet och rädsla. De förväntas kunna oklanderligt behärska sig själva även i svåra situationer. De förväntas dessutom alltid vara glada och omtyckta av alla, inspirerande och repliksnabba underhållare och informationsförmedlare. De ska både klara av att ha perfekt kontroll över klassen och varm och konfidentiell relation till barnens föräldrar.
Med dessa omöjliga krav blir även de starkaste av oss utbrända på några år.
