Vi är människor inte blommor
Narcissism är människans självupptagenhet,
självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus (Narkissos).
självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus (Narkissos).
Narcissus
var inom grekisk mytologi en vacker yngling som var son till flodguden
Kefissos. Han var så underbart vacker att vem som helst som än såg honom
greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. När han också
avvisat nymfen Echo förtvinade hennes kropp av sorgen och bara rösten blev
kvar. Kärlekens gudinna, Afrodite, beslöt då att bestraffa Narcissus och dömde honom till att förälska sig i
sin egen spegelbild. Narcissus såg sin egen spegelbild i en klar källa och fastnade där, olycklig över att inte kunna
nå den vackra ynglingen. Till sist dog han. Kvar blev en vit pingstlilja,
narcissen.
var inom grekisk mytologi en vacker yngling som var son till flodguden
Kefissos. Han var så underbart vacker att vem som helst som än såg honom
greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. När han också
avvisat nymfen Echo förtvinade hennes kropp av sorgen och bara rösten blev
kvar. Kärlekens gudinna, Afrodite, beslöt då att bestraffa Narcissus och dömde honom till att förälska sig i
sin egen spegelbild. Narcissus såg sin egen spegelbild i en klar källa och fastnade där, olycklig över att inte kunna
nå den vackra ynglingen. Till sist dog han. Kvar blev en vit pingstlilja,
narcissen.
Narcissus
blev besatt av sin spegelbild så till den milda graden att han inte längre
kunde särskilja sin spegelbild från sitt riktiga jag. Hans verklighetsuppfattning
blev rubbad. Att försöka uppfatta världen på det sättet som vi tror att vi
uppfattas av andra skapar stort lidande och obalans. Att älska sig själv är inte detsamma som att vara förälskad i myten om
sig själv.
blev besatt av sin spegelbild så till den milda graden att han inte längre
kunde särskilja sin spegelbild från sitt riktiga jag. Hans verklighetsuppfattning
blev rubbad. Att försöka uppfatta världen på det sättet som vi tror att vi
uppfattas av andra skapar stort lidande och obalans. Att älska sig själv är inte detsamma som att vara förälskad i myten om
sig själv.
Idag vill
många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal,
tala om för barnen hur unika, speciella och begåvade de är, utan att barnen
egentligen presterat någonting. Man undviker att kritisera dem och skyddar dem
från svårare upplevelser och ”negativa” känslor. Jag antar att föräldrarna
försöker göra en motsatt ytterlighet till den ökända ”jantelagen”, någonting
som vi skulle kunna kalla för ”superhjälte eller övermänniskalagen”. ”Storhetsvansinnelagen” är också ett
passande namn.
många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal,
tala om för barnen hur unika, speciella och begåvade de är, utan att barnen
egentligen presterat någonting. Man undviker att kritisera dem och skyddar dem
från svårare upplevelser och ”negativa” känslor. Jag antar att föräldrarna
försöker göra en motsatt ytterlighet till den ökända ”jantelagen”, någonting
som vi skulle kunna kalla för ”superhjälte eller övermänniskalagen”. ”Storhetsvansinnelagen” är också ett
passande namn.
På det
sättet får man fram människor som idealiserar, förskönar och övervärderar sig
själva. Människor som är övermodiga i sin självuppfattning, tar mycket plats på
omgivningens bekostnad och därmed inte är kapabla till en verklig kontakt med
omvärlden. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta,
utan att egentligen vara det. Vi får fram människor som vägrar inse
motstridigheten mellan verkligheten och sina egna föreställningar; också, människor
som lever med en konstant rädsla att deras fel och brister ska avslöjas och
komma upp till ytan.
sättet får man fram människor som idealiserar, förskönar och övervärderar sig
själva. Människor som är övermodiga i sin självuppfattning, tar mycket plats på
omgivningens bekostnad och därmed inte är kapabla till en verklig kontakt med
omvärlden. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta,
utan att egentligen vara det. Vi får fram människor som vägrar inse
motstridigheten mellan verkligheten och sina egna föreställningar; också, människor
som lever med en konstant rädsla att deras fel och brister ska avslöjas och
komma upp till ytan.
Paradoxen är att vår egen
självupptagenhet och behovet att alltid stå i centrum är just det som hindrar
oss från att plocka fram det bästa hos oss själva! En idealiserande attityd är
samtidigt både en kamp mot vår medvetenhet och mycket stressande. Varje gång vi
kämpar mot verkligheten och vår medvetenhet om den, blir vi låsta och förlamar
både vår psykiska och fysiska prestationsförmåga. Istället för att koncentrera oss på uppgiften framför oss, har vi fullt
upp med vår egen ilska, besvikelse och/eller depression över att verkligheten
inte motsvarar våra egna förväntningar om den.
självupptagenhet och behovet att alltid stå i centrum är just det som hindrar
oss från att plocka fram det bästa hos oss själva! En idealiserande attityd är
samtidigt både en kamp mot vår medvetenhet och mycket stressande. Varje gång vi
kämpar mot verkligheten och vår medvetenhet om den, blir vi låsta och förlamar
både vår psykiska och fysiska prestationsförmåga. Istället för att koncentrera oss på uppgiften framför oss, har vi fullt
upp med vår egen ilska, besvikelse och/eller depression över att verkligheten
inte motsvarar våra egna förväntningar om den.
I mitt
arbete som mental tränare träffar jag ofta ungdomar (och en hel del vuxna) som,
när de försöker lära sig något nytt och inte lyckas så snabbt som de vill, blir
besvikna, lämnar saken och går därifrån ilskna och frustrerade. Situationen beskriver de orealistiskt höga
förväntningarna de har på sig själva att lyckas, men också deras ovilja och
oförmåga att möta verkligheten som den är.
arbete som mental tränare träffar jag ofta ungdomar (och en hel del vuxna) som,
när de försöker lära sig något nytt och inte lyckas så snabbt som de vill, blir
besvikna, lämnar saken och går därifrån ilskna och frustrerade. Situationen beskriver de orealistiskt höga
förväntningarna de har på sig själva att lyckas, men också deras ovilja och
oförmåga att möta verkligheten som den är.
Jag träffar
regelbundet människor som dagligen försöker intala sig själva (och ibland
andra) att de är ”störst, bäst och vackrast” och som reagerar med våldsam
självkritik, när de märker att deras självbild inte stämmer. Inom loppet av
några sekunder förändrar de sin självuppfattning från att betrakta sig själva
som perfekta och överlägsna till att se på sig själva som ”värdelösa nollor”. Att
nedvärdera och förtrycka sig själv är naturligtvis lika orealistiskt och
skadligt som att övervärdera sig själv. Båda
attityderna vittnar om en ”censurattityd” och oviljan att lära känna sig själv.
regelbundet människor som dagligen försöker intala sig själva (och ibland
andra) att de är ”störst, bäst och vackrast” och som reagerar med våldsam
självkritik, när de märker att deras självbild inte stämmer. Inom loppet av
några sekunder förändrar de sin självuppfattning från att betrakta sig själva
som perfekta och överlägsna till att se på sig själva som ”värdelösa nollor”. Att
nedvärdera och förtrycka sig själv är naturligtvis lika orealistiskt och
skadligt som att övervärdera sig själv. Båda
attityderna vittnar om en ”censurattityd” och oviljan att lära känna sig själv.
Det finns
inte en endaste människa som är perfekt. I oss alla finns det brister av olika
slag och på olika sätt. Genom träning i mindfulness kan vi lära våra barn att
varken döma sig själva eller andra för deras mänskliga fel och brister, utan
att istället möta dem med en attityd av medkänsla och ödmjukhet, för att i
förlängningen kunna komma fram till de bästa förfaringssätten.
inte en endaste människa som är perfekt. I oss alla finns det brister av olika
slag och på olika sätt. Genom träning i mindfulness kan vi lära våra barn att
varken döma sig själva eller andra för deras mänskliga fel och brister, utan
att istället möta dem med en attityd av medkänsla och ödmjukhet, för att i
förlängningen kunna komma fram till de bästa förfaringssätten.
Mindfulness
odlar man genom att förhålla sig som ett opartiskt vittne till sina egna
upplevelser. Vi lär oss att älska, att acceptera och att förlåta. Att älska är
att acceptera verkligheten som den är med både dess brister och rikedomar. Att
förlåta är att acceptera, att låta bli kämpa mot sin medvetenhet. I
förlåtelsen, försoningen ligger kärleken. Som sagt; att älska sig själv är inte detsamma som att fastna i bilden (myten,
föreställningen) om sig själv. Vi är människor inte blommor.
odlar man genom att förhålla sig som ett opartiskt vittne till sina egna
upplevelser. Vi lär oss att älska, att acceptera och att förlåta. Att älska är
att acceptera verkligheten som den är med både dess brister och rikedomar. Att
förlåta är att acceptera, att låta bli kämpa mot sin medvetenhet. I
förlåtelsen, försoningen ligger kärleken. Som sagt; att älska sig själv är inte detsamma som att fastna i bilden (myten,
föreställningen) om sig själv. Vi är människor inte blommor.
