Fördelar med kränkningar

Rädda
Barnen har startat ett projekt som heter High Five. Syftet med High Five är att
motverka diskriminering och kränkningar inom idrotten. Rädda Barnens mål är att
idrotten ska ge barnen glädje, emotionell styrka, kamratskap och vi jobbar
genom olika aktiviteter och metoder tillsammans med olika aktörer i hela
Sverige. (Du kan läsa mer om High Five här: http://www.raddabarnen.se/High-five )
Inför sin
temavecka (3-9 november), har de bett mig att skriva några rader där jag ger
min syn på idrott och mitt perspektiv på ledarskap, diskriminering och
kränkningar inom idrott.
Så här
kommer det:
Min
definition av en bra idrottsledare är att det är en person vars främsta mål är
att bygga upp ”sina” idrottare fysiskt och mentalt.  Målet är att ungdomarna ska växa, utvecklas
och stärkas genom sitt idrottande på alla nivåer; fysiskt, mentalt och socialt.
Och idrotten kan absolut leverera detta, eftersom idrotten engagerar hela
individen.
Samtidigt
är det vanligt att det inom idrotten förekommer en hel del icke-uppbyggande
(snarare nedbrytande), beteende och attityder. Många idrottsledare använder sig
av svordomar, ironi, förminskande och förlöjligande språk när de kommunicerar
med sina adepter. Detta har så klart många negativa konsekvenser.
    –  Det
är svårt att bygga upp någon om man samtidigt med jämna mellanrum trycker ner,
skäller ut och förlöjligar personen. Genom att utsätta ungdomarna för kränkande
behandling, ”dödar” vi hos dem det vi mest av allt vill utveckla; vilket är
deras värdighet, ihärdighet och kampvilja. Hur kan någons självförtroende växa
om man samtidigt blir förminskad? Hur kan man fortsätta kämpa i motvind om man
regelbundet förlöjligas och förminskas? Hur kan en idrottare ge sig hän åt
spelet om han eller hon måste ständigt oroa sig för tränares emotionella utbrott?
   –  Barnen,
ungdomarna gör som vi gör och inte som vi säger. Det hjälper inte mycket när
jag kräver att de ska påvisa självkontroll och självbehärskning om jag själv
jämt är förbannad, ironisk och tvär. Det hjälper inte mycket att jag kräver att
de ska bete sig respektfullt och korrekt om jag blir utvisad till läktaren för
mitt dåliga beteende.
  –   Det
slutar tyvärr inte där. Vi blir bra på det vi tränar och efter ett tag börjar
ungdomarna behandla varandra på samma sätt som vi behandlar dem. Eleverna
speglar sina lärare. ”En modig general har inga fega soldater” lyder ett
gammalt japanskt ordspråk.
–  Det
värsta är dock inte att de behandlar varandra på kränkande sätt. Det värsta av
allt är nog att de också pratar till sig själva på ett kränkande sätt. De
assimilerar och internaliserar det kränkande förhållningssättet. Sedan när de
själva blir idrottsledare, eller får egna barn kommer de ”skicka facklan vidare” till nästa generation.
  –   Många
idrottare ”stänger av”. När de förväntar sig att bli påskrikna, förlöjligade,
utskällda och förminskade, slutar de lyssna helt enkelt, vilket är en klassisk
försvarsmekanism. Problemet är att de på köpet också stänger av många saker som
de skulle ha nytta av att höra, vilket både de själva och resten av laget förlorar mycket på.
Det ovan skrivna
är inga nyheter, så varför fortsätter vi med kränkande kommunikation trots att
vi känner till allt detta? Det måste ju finnas några fördelar med kränkande
beteende. Om det enbart fanns nackdelar så skulle vi slutat för länge sedan.
Därför är det på sin plats att ställa sig frågan: Vilka fördelar vinner idrottsledaren genom kränkande beteende och
kommunikation?
 
Mitt svar
är att kränkande beteende och
emotionella utbrott har en fantastisk förmåga att effektivt fånga omgivningens
uppmärksamhet.
Hypnos är
per definition ett tillstånd av ökat uppmärksamhet och koncentration på ett mindre
område. Den skotske kirurgen James Braid (1795-1860) som myntade uttrycket
”hypnos” ångrade sig och ville istället kalla tillståndet för ”mono-ideism”,
vilket innebär ökat fokus på en enda sak medan allting annat kopplas bort och
försvinner i bakgrunden.
Starka
känslor fångar uppmärksamhet. Sex, kamp och konflikter fångar uppmärksamhet.
Därför fångar också pornografi, vålds- och actionfilmer (och tv-spel),
idrottstävlingar och tvåloperor vår uppmärksamhet. Detsamma gäller för
nyhetsrapporter om krig, sjukdomar och katastrofer. Allt som bryter mot det vanliga har en förmåga att kidnappa vår
uppmärksamhet
och hålla den fixerad.
Om vi
verkligen vill att våra idrottsledare ska sluta använda sig av kränkande beteende
i sitt ledarskap behöver vi (genom utbildning), förse dem med kompetens att fånga sina adepters
uppmärksamhet på ett konstruktivt sätt.
Som det är
nu så undviks denna extremt viktiga utbildningsaspekt både inom lärar- och idrottsledarutbildningar.
Frågan: ”Hur ska jag gå till väga för att fånga
ungdomarnas uppmärksamhet när de inte ger mig chansen att leda dem?”
ställs
alldeles för sällan och ägnas alldeles för lite tid åt. Man tar av någon
anledning för givet att ungdomarna alltid är motiverade och vill inget annat  än
att komma till träningen med ”rosiga kinder och packad träningsväska”; (alternativt,
komma till skolan med tindrande ögon och vässade pennor).
En bra
ledare är en person som folk gärna vill följa. En person som kännetecknas av en
stor portion av inre trygghet och emotionell stabilitet. En person som framför
allt är duktig på att styra sig själv, inte minst i svåra situationer och under
tunga perioder.
  
Vi behöver bygga
upp våra ledare så att de i sin tur ska kunna  bygga upp våra barn och ungdomar.