Integrerad Träning

Dessa ord
uttalades av Ayrton Senna, trefaldig
världsmästare (1988, 1990, 1991) och enligt många, den snabbaste föraren som
någonsin funnits i Formel 1, vilket
hans rekord på 65 pole position bevisar. Michael
Schumacher
tangerade dock och slog rekordet senare, men han behövde 233 lopp jämfört med Sennas 162 för att uppnå samma antal.
Ayrton
Senna omkom under San Marinos Grand Prix 1994. Det blev en mycket tragisk
tävling, eftersom österrikaren Roland
Retzenberger
redan hade omkommit under tidskvalificeringen inför det
loppet. Efter denna sorgliga tävling gjordes stora säkerhetsförändringar inom
Formel 1 tävlingar, och så vitt jag vet, har ingen förare omkommit sedan dess.
Senna var
från början väldigt klent byggd; han var väldigt mager. Tidningarna refererade
till honom som den ”Spinkige Ayrton Senna”. Nino Cobra, hans fysiska och mentala coach, upptäckte dock snart
att det som Senna saknade i muskelmassan och fysiska förutsättningar,
kompenserades med råge av hans beslutsamhet och hans ihärdighet.
De fysiska
och mentala påfrestningarna som en Formel 1 förare utsätts för är minst sagt enorma.
En genomsnittlig hjärtfrekvens hos en förare ligger på 180 slag per minut, och
när den ”toppas” kan den vara uppe i 220, till och med 230 slag per minut.
Trots att bilarna är öppna, det vill säga utan tak, måste förarna utstå enorm
värme under hela loppet. Stressen är på många sätt värre än i någon annan
sport.
För att
bygga upp sin fysiska och mentala tuffhet tränade Senna klockan ett på
eftermiddagen när värmen var som värst i Brasilien. Han arbetade medvetet och koordinerat både med sina fysiska och mentala styrkor. Ett
träningspass bestod av både armhävningar och meditation; både ”chins” och
andningsövningar.
Att träna
på det sättet, är dock inget nytt egentligen.
Enligt
legenden härstammar österländska kampkonster från det gamla Kina. Den
buddhistiska munken Bodhidharma sägs ha ensam och till fots vandrat från Indien
till Kina med avsikten att sprida Buddhismen till den regerande Liang-dynastin.
Han valde efteråt att stanna kvar i Kina och undervisa munkarna där. Han
upptäckte dock att munkarna var alldeles för klena för att orka med hans tempo,
vilket ledde till att flera somnade eller till och med svimmade under
meditationen. För att avhjälpa detta, började Bodhidharma kombinera och
integrera fysiska övningar med deras andliga träning.
Bodhidharma
förklarade att trots att Buddhismens syfte är själslig och andlig befrielse, så
får man inte strunta i kroppen. Kropp och Själ utgör en helhet och kan inte
separeras eller behandlas åtskilt. Genom fysiska träningen skulle munkarna
byggt upp sin fysiska och mentala tuffhet för att orka genomföra den krävande
och asketiska andliga träningen.
Detta sägs ha lett till uppkomsten av de
berömda Shaolin- krigarmunkarna och i sin förlängning till uppkomsten av olika
Kung fu och Karate stilar.
Trots allt
detta behandlas i de flesta fall fortfarande det fysiska och det mentala som
två separata entiteter.
I de flesta länder finns det gympasalar för ungdomarnas
fysiska utveckling och klassrum för ungdomarnas intellektuella träning. Men det finns dessvärre fortfarande ingen
systematisk approach där dessa två tränas och behandlas som en helhet.
Folk
har ofta preferenser och lutar åt antingen det fysiska eller det mentala
hållet. De som är inne på det fysiska stirrar sig blinda på det fysiska, och de
som är inne på det mentala spåret predikar bara det mentala.
En av mina största drivkrafter är
just att ändra på detta. Jag tror helt enkelt inte på att människor i obalans någonsin
kommer kunna lyckas med att lyfta fram det bästa, varken hos sig själva eller hos andra. Hur ska obalanserade människor någonsin kunna skapa ett balanserat samhälle? Vi lägger för mycket fokus på idéer och metoder och alldeles för lite på människor som förväntas tillämpa dem.