Know Thyself

I mitt
förra inlägg skrev jag om brister och faror med perfektionismen och besattheten
att vinna…
Idag läste
jag en intervju med före detta olympiska brottaren Eddy Bengtsson. Eddy har vigt sitt liv åt brottningen och kämpat sig till äran att representera
Sverige på två OS – i Sydney 2000 och i Aten 2004.
I intervjun
berättar Eddy om hur jobbigt och tungt det har varit för honom att ställa om
till ett vanligt liv. Det har varit så tungt att Eddy seriöst övervägt att
”göra ett avslut”.

Forskningen
som presenteras på Göteborgs Universitet om livet efter idrottskarriären har
visat att egenskaper som fungerat bra i livet som elitidrottare som t ex egoism och perfektionism inte alltid
går att överföra på ett lyckat sätt till arbetslivet.
Eddy berättar själv
att han hade svårt att samarbeta och tyckte inte att andra gjorde tillräckligt.

I mitt
arbete med elitidrottare har jag ofta upplevt att bakom den stora egoismen och
perfektionismen gömmer sig ett stort behov av att bli godkänd av andra människor.

Många elitidrottare är från tidig ålder fostrade att förneka sig själva genom
att göra det som deras tränare, deras föräldrar, media eller supportrar
förväntar sig av dem. I strävan efter resultat hamnar deras egna känslor och
behov i andra eller till och med tredje hand.
De bygger
hela sin identitet kring sina idrottsliga resultat och prestationer. När de
lyckas sticka ut och höja sig över andra genom enastående prestationer, kan de
under en kort period uppleva sig själva som helt unika, perfekta och bättre än
alla andra. Naturligtvis, när livet i nästa ögonblick gör de medvetna om deras
brister och svagheter, skiftar de lika snabbt till att uppleva sig själva som
värdelösa nollor.
På grund av
sin rädsla för fel och brister samt sina krav på perfektion, uppfattas
perfektionister som väldigt påfrestande av sina arbetskamrater. Detta blir
mycket ansträngande både för perfektionisten och hans/hennes medmänniskor.  
Någon har
sagt att, till skillnad från andra människor som dör bara en gång, så dör en idrottare två gånger. För första
gången när idrottskarriären tar slut, och den andra gången när han/hon går bort
.
Efter att vi genomgått en stor
förändring kan vi aldrig gå tillbaka till den vi varit innan förändringen. Vi
blir något nytt, någon annan
.
Detta är
ett mycket stort subjektivt problem.
Hur ska man göra när ens liv förändras till oigenkännlighet. Hur ska man
hantera när inget av ”det gamla” gäller längre. Ett objektivt problem kan ha en
vetenskaplig lösning som alla kan komma överens om. Objektiva problem kan vi
lösa med gemensamma lösningar. Det som fungerar för dig, fungerar med störst
sannolikhet för andra människor också. Om man blöder, hjälper det att lägga om
såret med ett förband. Detta gäller för de allra flesta av oss, oberoende av
vilken personlighet vi har.
Det
subjektiva är personligt och går djupare. Djupare, personliga frågor måste var
och en lösa för sig själv. Där hjälper varken utbildning eller pengar; medaljer
eller status. Varken ens familj eller vänner kan hjälpa en hela vägen. Man har bara sig själv att stödja sig på.  
Det är lätt
att ge råd: ta inte åt dig själv, tänk positivt, släpp det som har varit, tro
på livet, tro på dig själv, sluta älta… Men att följa de är inte alltid så lätt
– ofta rentav omöjligt.
I mitt
arbete som pedagog och mental tränare, ser jag därför som min främsta uppgift
att hjälpa den jag arbetar med till att lära känna sig själv och till att bli medveten
om sina egna tankemönster, känslomönster och reaktionsmönster.
Ju mer vi
lär känna oss själva, både våra styrkor och svagheter, desto lättare kan vi
lita på oss själva. Ingen kan förändra
det han/hon inte är medveten om och ingen kan lita fullt ut på någon man inte
känner.