Varför inte en Staffe?

Min fru och jag har sedan tre månader tillbaka haft glädjen att inneha en liten ”Staffe” (Staffordshire bullterrier) valp. Det har hänt flera gånger att folk har kommit fram och klappat henne men när de sedan hört namnet på hennes ras ryggat ögonblickligen, nästintill panikartat.
–      ”Men det är ju en KAMPhund!”, utbrister de med en min och en blick som om det handlar om en krigsförbrytare eller en atombomb.
–      ”De är framavlade för att inte känna smärta.”, säger de med en skakig röst.
–      ”Varför vill du ha en sådan hund??”
Jag har alltid varit ett skötsamt barn. Skötsamt och lillgammalt. Att läsa var en favoritsyssla och det var ingen konst för de vuxna att passa mig eftersom jag kunde sitta stilla och läsa i timmar. I skolan var jag alltid en av de bästa i klassen och hemma var jag väldigt lydig. Jag har aldrig varit rädd för stryk, trots att jag fått en hel del. Jag skötte mig för att jag älskade mina föräldrar och för att jag aldrig ville göra någonting som skulle göra dem ledsna. Pappa drack en hel del, de bråkade mycket och jag tyckte redan som liten mycket synd om dem båda, speciellt min mamma.
Skolan var ett rent helvete. Det kan knappt finnas ett tacksammare mobbningsoffer än en liten ”professor” som varken slår tillbaka eller klagar hos lärarna. Jag höll tyst för att inte oroa och störa mina föräldrar. Tyckte att de redan hade det jobbigt som det var.
Min lösning på problemet blev att träna karate. Men jag gjorde det så klart på mitt (nördiga) sätt. Samtidigt som jag övade fysiskt, läste jag all litteratur som jag kunde komma över och som handlade om kampkonster, samurajer och österländsk filosofi och kultur. På det sättet kom jag redan från början (1985) kommit i kontakt med Zen meditation.
Jag lärde mig med åren, både teoretiskt och praktiskt, att alla människor känner rädsla men att rädslan kan besegras genom beslutsamhet och självdisciplin. Att det som räknas är ihärdighet och vilja. Ungefär som när vattnet urholkar stenen, vattnet urholkar inte stenen genom sin styrka utan genom sin uthållighet, genom att oupphörligt falla på samma ställe. Jag lärde mig också att vi inte måste lyckas med det vi kämpar för. Det är mer än tillräckligt att vi kämpar in i det sista för det vi tror på och står för.   
Att leva efter dessa principer har hjälpt mig mot alla typer av mobbning, både andras (yttre) och inte minst min egen (inre). Därför innebär ordet kamp någonting väldigt positivt för mig.
När jag googlade om rasen Staffordshire bullterrier på nätet, stod det att de är modiga och stabila hundar med en lång stubin. Att de är extremt kärleksfulla, tillgivna och lojala. Det stod också att de aldrig får nog av närhet, kontakt och kärlek och att de är väldigt, väldigt lyhörda för sin ägares sinnesstämning. Man kan läsa att ”staffar” från början har avlats fram för kamp på grund av deras enorma mod, uthållighet och tuffa psyke, men att man för ca 100 år sedan börjat använda dem som familjehundar istället. Bland annat på grund av deras extrema tillgivenhet till människor och framförallt barn. Dessa egenskaper har gjort att rasen i England fått smeknamnet ”Nanny dog”. Det sägs också att ”ingen hund älskar sin familj som en Staffe”.
Jag kan lova er att det där snacket att de inte känner smärta er ren bullshit! Det gör de visst! Det är bara det att de inte låter sig domineras av sin smärta när de befinner sig i en kampsituation.
I skrivandets stund är jag på väg hem från Rottweil i Tyskland. Jag blev inbjuden av Milton Erickson Institutet för att hålla en två dagars workshop i mindfulnessbaserad mental tuffhetsträning. På inbjudan står det:
”In this new workshop Igor will demonstrate the way of ”Moving Mindfulness”. He will bring his 25 years of experience about martial arts and Eastern philosophy and combine it with the recent trends in Integrated Mental Training.”
Workshopen var både fullsatt och väldigt uppskattad, datum för fortsättningen är redan bestämd. Deltagarnas yrkesbakgrund var relativt likartad; allmänläkare, psykiatriker, psykologer, sportpsykologer, lärare, specialpedagoger, socialarbetare, idrottstränare, och coacher. Deras yrkesvardag är många gånger ett mentalt slagfält och de har insett att enbart intellektuell kunskap och goda intentioner inte räcker hela vägen. Det som många gånger fattas är den mentala tuffheten.
För mig är det i alla fal väldigt tydligt att vi aldrig kan vara snälla utan att vara starka. För att verkligen kunna hjälpa andra i deras hantering av smärta, rädsla och negativitet, måste vi själva ha ett psyke som är modigt, uthålligt och som inte låter sig domineras av sin egen smärta när den befinner sig i en ”kampsituation.”
Bara en modig själ kan välja att behålla sitt lugn under press. En chiuaua har aldrig det valet.   
Så låt mig fråga er: Varför inte Staffe??