I samarbete med Naturen

Av

Jag har av
mina klubbkamrater blivit ombedd att skriva en liten text om den karaten som vi
utövar; så jag tänkte att jag lika väl kunde göra det som ett blogginlägg. Vi
är en förening på drygt 20 personer, där de yngsta i klubben är strax över 30
och de äldsta strax över 60. De flesta av oss har egna barn, och vissa till och
med barnbarn. Man kan undra vad det är som får vuxna människor att i åratal, flera
gånger i veckan, byta om till ”vita pyjamas” och lägga tid och energi på sådana
”konstigheter”. Vi har ingen tävlingsverksamhet över huvud taget, och det här
med självförsvar känns inte särskilt aktuellt heller. Ingen av oss lever en
sådan livsstil där risken för konflikter är särskilt stor.
Nej det är
andra motiv som ligger bakom och jag kommer i texten som följer göra mitt bästa
för att lyfta fram några elementära, men
på samma gång ganska okända och försummade aspekter av karateträningen.
I
den traditionella karaten betraktas och
behandlas
våra fysiska och mentala resurser som två delar av samma
helhet
En av de
första sakerna som folk brukar lägga märke till och kommentera är de djupa
ställningarna och de stora rörelserna som är så karakteristiska för den
japanska ”Shotokan” karate. Ställningarna fyller flera funktioner som är
viktiga för både den fysiska och den mentala sidan av vår utveckling som
människor.
Rent
fysiskt utvecklar karateställningarna kroppen på ett väldigt spännande sätt.
Alla stora muskelgrupper engageras på ett dynamiskt sätt (ben, rumpa, mage och
rygg), samtidigt som fotlederna, knäna och inte minst höfterna tränas och
stärks. Ställningarnas syfte är stabilisera, sänka och ”hålla nere” utövarens
fysiska (och mentala) tyngdpunkt.
Det är egentligen en fantastisk
uppfinning och kommer ursprungligen från de japanska samurajernas speciella
träningssätt. Samtidigt som de djupa ställningarna engagerar de nedre delarna
av kroppen och på det sättet utvecklar balans och stabilitet, så lär de
samtidigt utövaren att hålla sin överkropp avspänd och lätt.
Tänk bara
på uttrycket ”att vara upprörd”. Alla
objekt faller nedåt när de släpps fria.
Tyngdpunkten är alltid låg, nära
objektens undersida. Detta vet vi även utan att läsa om Isacs Newtons
gravitationslag. Så, när vi är avslappnade och tillfreds (lägg märke till ordets sammansättning) håller sig vår
tyngdpunkt naturligt låg (där den hör hemma). Men så fort vi blir upprörda
ökar spänningen
i våra axlar och armar, vår nacke och vårt ansikte, vilket
vill säga att vår tyngdpunkt har
förflyttats uppåt
mot huvudet och överkroppen. Vår fysiska och mentala balans har förstörts och i och med detta har
både vår prestationsförmåga och vår uppfattningsförmåga blivit starkt nedsatta.
Genom
träning i karate utvecklar vi därför förmågan att förbli tillfreds även i
situationer som framkallar stress, obehag och smärta, som t ex, trötthet,
mjölksyra, utmattning eller en eller flera andra utövare som utför olika typer
av attacker mot oss. Vi lär oss med andra
ord att behålla vår fysiska avslappning och vårt mentala lugn även i situationer i vilka vi inte alls har lust till
det!
När vi blir trötta och har lust att
börja ”fuska” eller backa, övar vi oss på att stanna upp mitt i det jobbiga,
slappna av i det, landa i det och sedan fortsätta vidare ett andetag i taget.
Jag tänkte
från början skriva bara ett inlägg, men det var uppenbart en naiv och
orealistisk intention. Det finns ett par intressanta och relativt okända
aspekter till som jag skulle vilja lyfta fram. Därför säger vi att detta är slutet
på del 1.
Nedan kan
ni se ett litet filmklipp med mina två karateinstruktörer. Japanen hette Taiji
Kase och har varit en av karatens pionjärer. Hans partner är min och vår förenings huvudinstruktör Milo Bajraktari. Filmen är inspelad för ca 20 år sedan där
sensei Kase var ca 60 och sensei Milo ca 40 år gammal. Sensei betyder lärare på
japanska, eller mer ordagrant ”den som leder vägen”.