Jag hjälper människor att förlora
Det händer ibland att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare/rådgivare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland.
Det är min fasta övertygelse, som baseras på både mitt livs- och arbetslivs erfarenhet, att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men Livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar. Så länge vi är rädda för tårar kommer vårt skratt att låta spänt och påklistrat. Så länge vi flyr vårt mörker kommer vi inte på riktigt kunna släppa fram vårt ljus.
Det är sant att vi alla vill lyckas och att vi alla vill vinna. Men innan vi har lärt oss att förlora och ändå behålla vårt lugn och vår värdighet; innan vi har lärt oss att möta vår feghet, vår svartsjuka, vår missunnsamhet och vår osäkerhet och ändå behålla vår självrespekt, kommer vår så kallade ”vilja att vinna” i själva verket vara en desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora.
Det finns inga perfekta (bristfria) människor. Eller förlåt… det kanske det gör. Men jag känner inga och jag är absolut inte en av dem. Jag har brister så att det lätt räcker för tio personer under tio liv! Men jag har lärt mig, och lär mig dagligen på nytt genom meditation, att jag har mina brister men att jag är mycket mer än mina brister. Jag har insett att bristerna är en relativt liten del av det som finns inom mig och att det bortom bristerna finns en himla massa annat som jag visserligen inte kan sätta ord på, men som jag mycket väl känner igen.
Jag känner igen det från situationer i vilka jag handlat gott. Varje gång jag har betett mig modigt eller osjälviskt, varje gång när jag har agerat kärleksfullt eller kreativt har det där ”tysta andra” agerat genom mig. Jag hann aldrig tänka: ”Nu ska jag handla modigt!”, eller, ”Nu ska jag agera kärleksfullt!”. Det som händer är att det där modiga eller kärleksfulla handlandet kommer ut av sig självt, ur det ordlösa djupet i mitt inre. Det enda jag hinner ”göra” är att förvånat titta på och se till att hålla mig ur vägen för det. Se till att inte störa. ”När det är rätt då går det lätt” lyder ett gammalt ordspråk.
Det är lätt att snacka: ”du duger, våga misslyckas, tro på dig själv, tänk positivt, ta inte åt dig”… Det är lätt att ge råd, men att följa dem är inte alltid så lätt – ofta rentav omöjligt. Av den anledningen tror inte jag på råd och färdiga lösningar som någon annan ska ”lära ut” till mig, men som i praktiken bara innebär att de snackar en himla massa.
Det jag tror hjälper människor är ökad självkännedom. När människan har lärt sig bemöta sina brister utan att identifiera sig med dem. När hon har byggt upp sin förmåga att se dem och erkänna dem, men också så småningom, se bortom dem och ”genom dem”, då behöver hon inga råd och snack. Innan dess hjälper varken råd eller snack. Vad mitt arbete går ut på är att vara med mina klienter under deras resa och tillhandahålla stöd och support medan de lär sig att förlora.
